|
| |
| Direktoern, Betyg 6/10 sammetskavajer |
Redan innan jag började läsa Montecore hade jag höga förväntningar. Skulle Khemiri lyckas med ännu ett mästerverk efter "Ett öga rött"?
Nja, Montecore håller inte riktigt samma klass. Khemiri skriver med ett förstklassigt språk och vissa kapitel får mig att asgarva. Speciellt "Khemiris språkregler".
Att Khemiri envisas med att använda fotnoter sänker mitt betyg. Man blir avbruten i sin läsning. Vissa är dock mycket roliga.
|
| |
| Dvärg, Betyg 9/10 sammetskavajer |
Vilken genialiskt uppbyggd bok! Att ömsom få läsa författarens minnen i ”du-form” varvat med hans fars ”mest antike vän” – Kadirs berättelse om faderns uppväxt och första trevande steg i Sverige är mycket underhållande.
Men just som man skrattar som mest åt det svenska språkets 10 regler så vänder boken tvärt och man fångas av ångesten i berättelsen om 80-tals-Sverige som ängslades av invandringen.
Jag har aldrig läst en bok som vänder så utan minsta förvarning. Från högljutt skratt, pang så satt man där och mådde dålig!
En mycket välskriven bok som tilldelas nio (9) röda sammetskavajer. |
| |
| Mästermannen, Betyg 8/10 sammetskavajer |
Fiktion eller verklilghet? Den frågan ställer jag mig efter att jag läst klart Montecore.
I början av boken tvekar jag inte på att Jonas skriver mycket av sina barndomsminnen och att allt alldeles säkert ägt rum någon gång på 80-talet. Rollspelande och hiphops-leverne, ungdomsaktiviteter jag som jag själv sysslat med även om det aldrig fanns någon MC Mustaschio eller flygande skateboards och att Dr. Dre ersatts av Europe (klädstilen var dock väldigt hiphop).
Senare i boken verkar friktionen ta överhand, men man vet aldrig var gränsen går. Vem var Kadir? Bränder husdjursstudion på riktigt? Detta ovetande tycker jag är trivligt och får boken att skramla ihop ett par sammetskavajer.
Jonas fason att använda svenska språket gillar jag också. Han gör det på ett blattevis fast annorlunda. Mycket franska inslag.
Den här boken har gett mig intresset att läsa hans debut.
Slutligen ger jag den hela åtta kavajer av sammet av färgen röd. |
| |
| Planekonomen, Betyg 9/10 sammetskavajer |
Jag vill börja min recension med att uttrycka min tacksamhet till Planekonomens intellekt och hans goda omdöme när det gäller att välja böcker. Jag vill vidare uttrycka min tacksamhet till Jonas Hassen Khemiri för att han tog sig tid att skriva denna bok.
Montecore är en bok som på ett mycket bra sätt skildrar hur det kan vara för utomnordiska flyktingar när det kommer till Sverige och om hur det kan vara att växa upp som andra generationens invandrare. Både huvudpersonen Jonas och hans far Abbas har svårt att passa in i samhället, men på olika sätt. Abbas försöker mer på alla sätt bli ”en vanlig svensk” samtidigt som hans som isolerar sig och flyr bort i drömmar. Jag kan tänka mig att Direktoern har samma svårigheter att passa in i det franska samhället där han drömmer sig bort och tror att han är en bergsget.
Jonas utnyttjar det svenska språket på ett mycket skickligt sätt och bildar både nya ord och ordspråk. Likt Khemirs förra bok ”Ett öga rött” kan man inte undgå att misstänka att en viss del av boken är självbiografisk. Hur mycket att karaktärens pappa som stämmer in på Khemirs riktiga pappa är även en intressant fråga.
Khemiri skriver för övrigt inte pappa i sin bok utan pappor. Troligtvis är detta ett medvetet val för att skildra hur många personer som ryms i en och samma människa. Abbas skildras bl a i boken som en rad olika personer. Till en början framställs han som en stjärnfotograf som reser jorden runt och i bokens mitt är han en vilsen invandrare som tvingas fotografera hundar för att försörja sin familj. Till slut lyckas Abbas med sin fotokarriär och fotar spännande naturfotografier.
Jag avlutar min recension med att önska Khemiri lycka till med sin nästa bok. Den ser jag verkligen fram emot!
|
| |
| Propagandaministern, Betyg 7/10 sammetskavajer |
Montecore är Jonas Hassen Khemiris berättelse om sin pappa, eller "pappor" som han kallas genom hela boken. Boken byggs upp genom den brevväxling Jonas har med en av sin pappas äldsta vänner, Kadir. Då boken utspelar sig från 1960-talet och framåt så får man som läsare en ganska hyfsad inblick i hur svårt det kunde vara för en invandrare att flytta till Sverige och passa in i samhället.
Språket är, likt i Khemiris förra bok ett öga rött, en blandning av svenska, engelska och franska. De första 50 sidorna var ganska jobbiga att läsa, men efter det så flöt det på fint, mycket pga att de inlånade orden inte är så värst många, utan mer ett fåtal som återkommer frekvent.
Jag gillade den här boken. Ibland kunde det dock vara lite svårt att skilja på vad som var överdrifter och drömmar, och vad som verkligen hände. Montecore får av mig sju stycken sammetskavajer. |
| |
| Raspberry boy, Betyg 8/10 sammetskavajer |
I Montecore får vi följa brevväxlingen mellan författaren Jonas Hassen Khemeri och hans fars barndomsvän Kadir.
Jonas är i full färd med att planera sitt nästa projekt efter debutromanen Ett öga rött när han får ett mail från Kadir som påstår sig vara Jonas försvunna fars barndomsvän. Kadir kommer med förslaget att de tillsammans ska skriva en biografi över Jonas far Abbas. Abbas som enligt Kadir nu är en framgångsrik fotograf och minglar med idel världskändisar.
Det är brevväxlingen när de två byter de historier och minnen om Abbas som ska ligga till grund för biografin man får följa under boken. Jonas och Kadirs bild av Abbas skiljer sig dock rejält åt och man får två helt olika bilder av denne fotograf beskriven för sig. Boken är väldigt humoristisk men även ganska allvarsam under den andra halvan. Det man reagerar mest på med denna bok är dock språket. Det skiljer sig väldigt mycket åt beroende på om det är ett avsnitt som har Kadir eller Jonas som avsändare. Jonas svenska är väldigt lättläst medan Kadirs svenska är väldigt mastig och dramatisk med mycket arabiska och franska inslag.
Allt som allt var detta en mycket underhållande bok och den förtjänar betyget 8 sammetskavajer.
|
| |